Social distansering motsatsen till kommunikation

Social distansering – sug på formuleringen. Vad innebär det egentligen? Det finns en oroväckande trend just nu som går genom Sverige och stora delar av världen. Den stavas ”social distansering”. I ett samhälle där ”social distansering” blivit ett allmänt förhållningssätt kommer teater och levande musik att dö. Samma gäller kultur i form av traditioner och beteendemönster. Låt oss titta på vad ”social distansering” innebär vid sidan av att agera smittskydd.

När ett helt samhälle ägnar sig åt ”social distansering” dör kommunikationen. Jag menar verklig kommunikation, som innebär att någon sänder och någon bekräftar med sina sinnen: Syn, hörsel och känsel. Alla de subtila nyanser och skiftningar som utgör mänskliga mötets underströmmar. Det som utgör en verklig upplevelse av ett möte. Det som gör att vi avläser varandra fullt ut, utan ansiktsmasker som reducerar vår personlighet. Det som inte bara utgör fragment. Det digitala fragmentariska sändande och mottagande som gör oss fattigare som individer, som människor. Vi tvingas in i en overklig digital värld, likställd med en verklighet där mat ersätts mig kemiska produkter i form av piller eller organiska kopior.

Social distansering är onaturligt för människan, som innebär ett avståndstagande från kontakt, från verklig närhet. I människokroppen finns ett ämne som kallas oxytocin. Detta ämne alstras i kroppen bland annat vid beröring. Enligt Wikipedia är ”oxytocin avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit, minskar aggressioner, ångest, samt dämpar aktiviteten i amygdala och minskar troligen också stress.”

De områden som kopplas till nivån av oxytocin i kroppen är även avgörande för människans kommunikativa förmåga. Därför måste det fysiska kommunikativa mötet vara det förstahandsalternativ som endast på grund av olika omständigheter bör omgärdas av restriktioner eller ersättas av digitala möten. Oron för något jag misstänker inte bara har med ett virus att göra, finns där hela tiden. “Social distansering” med munskydd utgör för den stora majoriteten utanför riskgrupper, en helt annan obehaglig risk för samhället. Social distansering utgör ett reellt faktiskt hot mot demokratin.

Gällande smittan
Visst gäller det att skydda riskgrupper från att utsättas för ett smittsamt virus. Men alla andra, den stora majoriteten människor som inte riskerar några allvarliga men av smittan, varför ska vi distansera oss från varandra? I alla tider har det funnits farliga smittor, epidemier och pandemier. Men aldrig tidigare har världens befolkning blivit utsatta för en nedstängning av samhället som denna gång. Varför så drastiskt denna gång?