Feltänkt om kommunikation

”Det går inte, att inte kommunicera” – ett påstående som leder fel.

Har du klart för dig vad kommunikation egentligen är för något? Vad det verkligen betyder? Har du kanske hört andra säga att kommunikation kommer ur ordet ”communicare” som betyder ”att dela med sig”?

I kretsar av konsulter som håller olika sorters kurser i kommunikation brukar ett påstående upprepas med jämna mellanrum. Det är ”one can not not communicate”. Påstående som kan bland annat härledas ur boken ”Pragmatics of human communication” (Watzlawick, Bavelas, Jackson). Men ordet kommunikation går även att spåra till ordet ”kommunion” som betyder att göra något gemensamt. Ordet ”kommun” betyder gemenskap och ordet ”kommunism” gemensam.

För den som jobbar med teater är det en grundläggande insikt att det måste hända något mellan skådespelarna på scenen. Det måste även hända något mellan de som står på scenen och publiken. Vad är det så som händer mellan skådespelarna? Jo, någon sänder och någon bekräftar. Om skådespelaren bara sänder utan att få tillbaka någon bekräftelse, uppstår ingen kommunikation. Någon gemenskap har inte uppstått. På samma sätt gäller förhållandet till publiken. Om de som står på scenen agerar utan att har någon kontakt med publiken uppstår heller ingen gemenskap. Det som sker på scenen kunde lika gärna skett på en digital bildskärm. Teaterns hela idé går förspilld och reduceras till ett media som talat till oss, istället för med oss.

Varifrån kommer du påstående att allt du sänder ut är kommunikation? Ett gäng akademiker i USA på femtiotalet kallat ”Palo Alto-gruppen” med Gregory Bateson, en antropolog i spetsen började utforska området kommunikation. Perspektivet var att allt du gör på jorden efter att du blivit född, definieras som något som kan kallas ”AHA” eller ”Any Human Activity”. Därav följer att allt du gör är kommunikation och du kan därför inte undvika att kommunicera. Utgår vi från att kommunikation innebär att göra något gemensamt, att skapa en relation, blir det förra synsättet på kommunikation irrelevant. Den som rör sin kropp eller utstöter ett ljud sänder ut något, men uteblir responsen från någon annan levande varelse, blir det bara något som sänds ut. Jag kallar detta för att informera eller signalera. Vad kallar då en akademiker med det förra synsättet det jag ser som kommunikation? Jo, ”interaction”. Någon sänder och någon bekräftar. Men kommunikation är just interaktion.

Det fantastiska med verklig kommunikation är att det skapar delaktighet. Det är något att sträva efter för att vi ska kunna nå varandra, påverka varandra och för att relationer ska uppstå. Dessutom ger den seriösa och praktiska innebörden av kommunikation som gemenskap, lösningen på allvarliga konkreta problem. Ett exempel på det gavs när en flygkapten deltog i en av mina kurser. Han berättade att begreppet ”confirm twice” råder på hans arbetsplats flygplanet. Varje manöver måste bekräftas inte en, utan två gånger. Begär min andrepilot landningstillstånd på Arlanda räcker det inte att han får inflygningstiden en gång. Han måste få en andra bekräftelse från flygledarna för att inleda manövern så att inget missförstånd kan uppstå. Här blir bekräftelsen nästan viktigare än det som sänds ut. En extra säkerhetsåtgärd av lättförklarliga skäl. 

Så, låt dig inte förledas av en syn på på kommunikation som missar hela andemeningen och nyttan med begreppet. Teater är en spegling av livet och för teater och för alla som står på en scen har jag myntat begreppet ”den gyllne triangeln” som en förutsättning för ett fungerande framträdande. När de som står på scenen har en kommunikativ relation med varandra och med publiken uppstår en gyllne gemenskap.

Av: Michael Riise