Den missförstådda retoriken

Mina träningsprogram i kommunikation lär oss grunderna om hur människor kommunicerar med varandra och vilka fenomen och balanser som dessa kan regleras av. Vi tränar oss i att improvisera, fokusera och att bli trovärdiga. Vi lär oss om tillstånd och upplevelser och intentionens, riktningens och rytmens betydelse. Här handlar det både om att förstå, vilket vi gör med kroppen, och begripa, som vi gör med de kognitiva funktionerna i vårar hjärnor.

Under senare år har retorik har blivit mode inom yrkesliv och media. När jag startade min verksamhet i mitten på 1990-talet hördes ordet retorik sällan. Idag kategoriseras även jag ibland in i retorikfacket, vilket ger en missvisande bild av min verksamhet. Tyvärr betonas förmågan att argumentera i alldeles för hög grad, något jag tror att den klassiska retorikens mästare hade vänt sig mot om de levat idag.

Inför det amerikanska presidentvalet 2012, intervjuades retorikexperter för att analysera debatten mellan president Barack Obama och utmanaren Mitt Romney. Omdömet handlade ofta om agerandet: Stakar sig någon eller låter rösten ansträngd? Huvudbudskapet: Fick de fram sina budskap – underförstått, vem hade vassast argument? Ämnesvalet: Talade de om sina favorit-områden? Vad skulle den ena eller den andra debattören gjort för att få den andre att framstå som svag? De sägs attackera varandra med olika medvetna strategier, med fokus på hur de själva agerar. Men, debattörer bör, som jag ser det, lägga fokus på den eller de personer de kommunicerar med, i stället för på sig själva och sina beteenden. Avgörande för kommunikationen är deras sinnestillstånd, som i mycket hög grad påverkar budskapet. Det viktigaste i en debatt är således inte argumenten, utan den undertext (det tillstånd) som de uttrycker med ögon, lyssnande och kroppsspråk. Detta nämns sällan av de ”retorikexperter” som brukar uttala sig.

Av: Michael Riise